Förlossningsrädsla?

På senare tid har många frågat mig om jag börjar bli orolig inför själva förlossningen? Om jag är rädd för smärtan att behöva pressa ut en bebis. Jag har hela tiden svarat att jag inte är rädd eller ens orolig över det. Min syster tycker att jag är dum i huvudet, rent ut sagt! Hehe. Hon förstår inte hur jag inte kan vara orolig. Min förklaring som jag har hållt mig vid de senaste månaderna är att jag inte vet vilken smärta det är att föda barn. Jag har aldrig fött barn tidigare och hur ska jag någonsin kunna sätta mig in i situationen i förväg? Smärta uttrycker sig på så många olika sätt. Vi har isande smärta, molande, huggande, stickande..ja ni förstår. Det är inte det att jag tror att det inte kommer göra ont, för det är jag ganska säker på att det kommer att göra! Däremot finner jag ingen anledning till att stressa upp och oroa mig i förväg om förlossningen.

Mycket grundar sig säkert i att jag och Patrik varit på föräldrarkurs och en halv profylaxkurs. Vi har fått råd om när det är dags att åka in, vad man ska hålla sig efter, hur de olika faserna ser ut, hur man ska tänka, vad man ska göra. Ja, man får helt enkelt en helhetsbild av hur en förlossning ser ut och vad som sker med kroppen. Givetvis vill jag poängtera att de har sagt till oss att alla förlossningar ser olika ut, men grunden finns ju ändå där-man kommer in och ska föda barn. Jag tror att denna information har gjort mig lugn och sansad. Jag litar på att personalen på förlossningen kan sin grej och är villiga att ställa upp som stöd när det väl är dags. Jag vet även att Patrik kommer vara min stora coach, han kommer stå där och påminna mig om att andas ;) Det är allt jag bryr mig om. Så gott folk, för min egen skull så tror jag det är bäst att jag har detta tankesätt. Jag tror att oroa sig i onödan snarare stjälper än hjälper.