Förlossningsberättelse

Onsdagen den 20/1 kl 03.00 vaknade jag av sammandragningar som gjorde väldigt ont. Det var en smärta jag tidigare inte hade haft och kunde absolut inte somna om. Jag låg i sängen och klockade dessa misstänkta ”värkar” och de kom med 10 minuters mellanrum. Inget konstigt med det tänkte jag, har haft så förut men inte med samma intensitet. När klockan började närma sig 6 så väckte jag Patrik och sa att han inte fick åka in till jobbet idag ifall att förlossningen var på g. När kl hunnit bli 9 hade dessa värkar hållit i sig i 6 timmar och nu kom de var 5:e minut. Patrik tjatade på mig att jag skulle ringa till förlossningen, men jag ville stå ut lite till ifall det var falsk alarm. När kl var 11 hade jag 3 värkar på 10 minuter och när man har det är det dags att ringa förlossningen. Jag ringde dit och de sa att jag var välkommen. Resan in till danderyd tog under 10 minuter. Patrik var en aning stressad om man säger så, hehe.

När vi var framme fick jag komma in på ett rum och de kopplade mig till en ctg-apparat för att se hur barnet i magen mår och hur starka värkar jag har. Det visade sig att bebisen hade onormalt hög puls, vilket de gick till läkaren med. Läkaren konstaterade att det inte var någon fara, utan bara en väldigt livlig bebis. Gynkontroll gjordes för att se hur öppen jag var. Just då var jag inte mer än 2 cm öppen. Däremot gick öppningsskedet ganska snabbt och när jag var 7-8 cm öppen klarade jag inte av smärtan mer utan bad om en epidural. Fick vänta i 1 timme på detta p.g.a något akutfall som kom in. Jag var så borta p.g.a. smärtan och lustgasen att jag inte uppfattade det som så lång tid. Värkarna avlöste varandra i detta skede. Hade inte ens en minut mellan dem. När jag väl fick min epidural var det som att komma till himlen. Från att gå från att vara helt okontaktbar och sovandes mellan värkarna till att faktiskt kunna slappna av lite och kunna prata igen. Det krävs sjukt mycket energi för att ta sig igenom dessa värkar så effektivt som möjligt. Det var därför jag somnade mellan värkarna.

Det negativa med denna epidural var att förlossningsarbetet avstannade lite. Värkarna blev svagare och jag kopplades då in på ett oxytocin-dropp som skulle göra att värkarna kom igång. Jag var öppen 10 cm, men värkarna var inte kraftiga nog. Vi försökte med alla möjliga ställningar för att få bebisen att komma ner mer i bäckenet. När kl var 01.05 började äntligen mina krystvärkar (Dock väldigt svaga). Jag kände tillslut inte ens krystvärkarna utan fick krysta på egen hand. Kl 01.35 var hon ute!
Enligt barnmorskorna var jag helt fantastisk och hade gjort ett jättebra jobb. Själv har jag ju inget att jämföra med, men såhär 5 dagar senare när man hunnit ta in allt så kan jag nog säga att förlossningen gick bra. Jag hade aldrig klarat mig utan Patriks stöd. Han var verkligen helt fantastisk och fanns vid min sida hela tiden. Han påminde mig om hur jag skulle andas då jag vid varje värk vart så påverkad att jag glömde bort hur man skulle göra. Han observerade ctg-apparaten och kunde i förväg säga att en värk var på g och att jag redan då skulle förbereda mig. Apparaten visar när en värk är på väg att stegra, det var därför han hade sån koll. Hur som helst så kan jag sammanfatta med att säga att det var en riktig pärs att genomgå en förlossning. Var chockad i flera dagar och visste inte riktigt vad för känslor jag hade kring hela proceduren. Att föda barn är nog de häftigaste jag gjort. Man får ju något så fint och underbart av det. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min Madeleine. Hon är mitt allt! Och ja, jag skulle kunna tänka mig att föda barn igen =)