Man får höra av många att förhållandet till sin partner är något som verkligen sätts på prov när man skaffar barn. I min och Patriks situation så tycker jag inte att förhållandet har satts på prov på det sättet. Visst är det en STOR omställning att får barn, det tänker jag inte ljuga om. Men vårt förhållande har inte tagit stryk av detta. Jag tror att mycket har att göra med att vi känt varandra såpass länge. Vi vet hur vi fungerar, vi har tillit till varandra och vi unnar varandra saker. Det är ett jämställt förhållande och i mina ögon är det ett sunt förhållande. Vi jobbar som ett team och det är det som är det viktiga anser jag.
Mitt förhållande till mina vänner tycker jag däremot har förändrats drastiskt. Något som jag faktiskt inte hade räknat med om jag ska vara ärlig. Det är därför jag ställer de frågor ovan. Har jag förändrats så mycket att mina vänner nu har tagit avstånd? Jag förstår faktiskt inte vad det är. Kanske att vi befinner oss i helt olika skeden i livet, men någonstans så borde man ju kunna mötas halvvägs? Jag har fått ett barn, men det gör inte mig till en annan person. Mitt liv ser annorlunda ut, men jag är fortfarande jag. Det är tråkigt att vänner som jag ansåg stod mig nära inte längre finns där på samma sätt. Det kanske finns intresse för mig, men mitt barn då? Det är tråkigt att vissa inte har något som helst intresse av att lära känna Madeleine. Speciellt när man stått varandra nära innan..
Däremot har jag mött personer som kanske inte stod mig så nära innan, men som kommit att bli nära vänner idag. Det är jag väldigt glad över. Det kanske är såhär livet formar sig och ska se ut när man är vuxen, vad det jag?
Hej jag följer din blogg och vill bara ge dig ett litet tips på vägen; de "vänner" som inte kan acceptera och glädjas med förändringar i ditt liv, är inga riktiga vänner! Barn är ändå bland det största man kan vara med om i livet, och dina vänner borde både visa intresse och acceptera att du kanske inte kan göra exakt allt som du gjorde förut.. Ibland utvecklas människor åt olika håll, och som du sa, genom ditt barn kommer du säkert knyta många nya kontakter. Fokusera på dom som ställer upp för dig och fortfarande vill vara en del i ditt (och ditt barns) liv och skit i dom andra, de är faktiskt inte värda er tid. Även om det är väldigt tråkigt att det blir så..
SvaraRaderaTack så mycket för din kommentar! Håller med dig helt och hållet!
SvaraRaderaJag känner igen det där. Att fundera på om jag verkligen är annorlunda, känns inte så, men hur tycker andra?
SvaraRaderaLivet ser ju heelt annorlunda ut nu när man har barn. Man prioriterar annorlunda och tänker (iaf när det gäller vissa saker) annorlunda, men jag är ju fortfarande samma person med samma humor, känslor och bakgrund som innan.. Låter kanske flummigt, men jag hoppas du förstår :)
Kram!