Om operationen

Då var operationen klar. Kom hem igår på eftermiddagen efter en lång dag på sjukhuset. Började med att jag kom dit vid halv 8 och skulle registrera mig. En undersköterska kom ca 10 minuter senare för att ta in mig på avdelningen. Fick sätta på mig de otroligt snygga sjukhuskläderna och blev sedan visad till min säng. De tog blodtryck på mig och gav en massa tabletter i form av panodil och diklofenak (premedicinering). Chefssjuksköterskan presenterade sig och sa att hon skulle sätta en nål för att de skulle kunna ge mig smärtlindring och narkos genom den. Först försökte hon sätta den i handen, men det gick åt helvete. Det slutade med att hon punkterade min ådra. Sen försökte hon sig på vid sidan om handen. Detta lyckades hon heller inte med. Vid det tredje försöket som nu var uppe i armvecket lyckades hon äntligen. Jag vill inte påstå att jag är speciellt rädd för nålar, men det här gjorde sjukt ont.

Efter ett tag så kom det in fler och fler patienter, men jag kände mig ganska lugn eftersom de sagt att jag var först på tur. Riktigt såhär blev det inte. Av någon anledning fick två andra gå före mig vilket resulterade i att jag fick vänta 3 timmar extra på operation. Ni kan ju gissa hur hungrig jag var vid detta laget? De gav mig iallafall dropp för att lindra hungern.

När klockan blev halv 11 var det äntligen min tur. Jag fördes till operationssalen där jag möttes av världens trevligaste personal. De var så himla gulliga och pedagogiska. Glöm nu inte att jag är en sjuksköterska och ändå känner till mycket kring vården och hur operationer ser ut, men i detta fall var jag en patient och då räknar jag med att personalen möter mig på samma sätt som de gör med resten av patienterna. Det gjorde de verkligen! Fick sätta mig i stolen som jag skulle opereras i och sen gav de mig något lugnande. Fy fan vad obehagligt det var! Blir nästan skrämd över hur starka preparat det finns. Kändes precis som om någon satte sig på mitt bröst och vägrade att flytta på sig. Blev dåsig och kände att jag inte riktigt kunde kontrollera vad jag sa. Självklart började narkossköterskan fråga ut mig om vad jag jobbade med och hur gammal mitt barn var osv. Jag försökte verkligen att formulera varenda mening korrekt, men vet helt ärligt inte om jag lyckades.

Efter ett tag kom överläkaren in som skulle operera mig. Han gav mig massa med information som jag knappt minns. Sen sövde de mig. Det enda jag minns var att hon som sövde mig sa att det kan börja sticka i ansiktet, men att det är helt normalt. Operationen tog inte mer än 20 minuter, sen försökte de väcka mig på väg tillbaka till avdelningen. Här minns jag också något scenario av att jag ska ha lyft upp huvudet och sagt något samtidigt som jag grät. Detta måste ha hänt för när jag sedan kvicknade till så var jag blöt om kinden. Frågan är bara -vad sa jag??? Det är det här som är så läskigt med starka preparat. Man har ingen aning om någonting.

När jag kom in på avdelningen och vaknat till så bad jag om att få smärtlindring för att jag hade så ont. De gav mig ca 3 ml morfin intravenöst. Det var samma sak här, det kändes precis som om någon satte sig på mitt bröst och jag blev tungandad. Långt bort hörde jag hur narkossköterskan rapporterade över hur det hade gått under operationen. Tydligen så hade jag haft en sänkt andningsförmåga, vilket inte förvånar mig ett dugg. Tänk er själva att jag hur någon normaltung människa sitter på ert bröst. Klart man får svårigheter att andas! Hur som helst hade allting gått bra. Läkaren kom och pratade med mig någon timme senare. Jag bad om att få mer morfin, men det var något jag skulle få ångra. Fy fan vad illamående jag blev. Personalen ville att jag skulle ställa mig och börja gå. De vill ju bli av med patienterna så fort som möjligt, men i mitt fall så gick det inte att ställa sig upp. Så fort jag reste mig upp i sängen så började jag att spy. Såhär höll det på i säkert 3 timmar. Jag började känna mer och mer att jag nu ville åka hem. Var så sjukt trött och ville bara sova bort "ruset" från morfinet, men det kom alltid någon och väckte mig. Tillslut så bestämde jag mig för att samla alla krafter jag hade och ta mig till toaletten för att se att blåsfuktionen var igång. Det är vanligt att blåsfunktionen hämmas lite av att man får så starka preparat. Som tur var så funkade det. Jag struntade i denna stund att jag fortfarande var jätteillamående. Sa till personalen att jag åker hem nu. De frågade om jag verkligen kände mig pigg nog att göra det. Jag svarade ja. Ringde till Patrik och började sedan byta om.

Fick ta lite pauser här och där eftersom jag fortfarande spydde en hel del. På vägen hem satt jag med halva rutan nere för att andas in så frisk luft som möjligt. När vi kom innanför dörren däckade jag i sängen och Patrik gick för att hämta Madeleine som varit hemma hos pappa och Mette. När de kom tillbaka så hade jag sovit bort det mesta av "ruset" från morfinet, men började istället få väldigt ont. Tryckte i mig lite alvedon och sen var det dags för middag. Första måltiden på hela dygnet. Tror ni jag var hungrig, eller vad? Gott var det iallafall. Gick och lade mig vid 22.30 och vaknade upp med att jag hade väldigt ont. Tog alvedon och nu ligger jag i sängen med Madeleine och vilar. Är fortfarande trött och orkar inte göra något, men jag tror verkligen att det kommer att kännas jättebra så fort svullnaden har lagt sig.

Återkommer när jag mår bättre, men nu vet ni att jag lever och att allt har gått bra!