Att ha en mamma

Mitt i denna lycka och totala glädje över att jag och Patrik ska bilda familj så har jag insett att det är något som saknas. Det var min vän från skolan som tog upp ämnet, jag hade konstigt nog inte reflekterat kring det så mycket tidigare. Hon sa att hon tyckte så synd om mig för att jag inte skulle få uppleva den nära kontakten man får till sin egen mor under graviditeten. Hon beskrev att det är så mycket man undrar över när man väntar barn, speciellt sitt första och det bli en trygghet att vända sig till den person som faktiskt burit på en själv i nio månader.

Jag hade som sagt inte reflekterat så mycket kring detta, eftersom läget är som det är. Min mamma är död och hon kommer inte komma tillbaka. Jag har ingen annan situation att utgå ifrån. Det är svårt att finna sig i något som man aldrig kommer att uppleva. Jag kan inte ringa hem till pappa och be om att få prata med mamma för att ställa frågan om det är normalt att känna sig ex. såhär yr under graviditen. Jag kan inte fråga pappa hur mamma upplevde det att vara gravid. Ju mer jag tänker på det desto mer ledsen blir jag. För under denna yta så har jag förstått att jag har haft frågor om hur mamma hade det. Jag har även ställt frågor till pappa, men han har inte helt och hållet kunnat svara på dem eftersom han såklart inte vet. Hur ska han kunna veta hur mamma upplevde vissa specifika saker som sker i kroppen?

Pappa och Mette vet jag finns där om det är något jag undrar över. Min mormor och morfar har säkert också en del minnen från när mamma väntade mig. Jag har jättefina vänner som ställer upp och jag känner ett flertal som även själva har barn. Jag har alltid någon att fråga eller någon att prata med, men relationen till min mamma under en graviditet är något jag aldrig kommer att få uppleva. Det gör mig ledsen.

Vilket sentimentalt inlägg, jag får mig själv att gråta. Nu vill jag inte att någon ska få fel bild. Jag är jättelycklig och förväntansfull. Jag har tur som har så mycket fina människor i mitt liv, men en viktig person saknas i mitt liv och har gjort det i över fem år. Det sätter sina spår, det får en att inse saker när något stort och händelserikt inträffar. Önskar du vore här mamma..